Tur och otur-men mest tur!
Ojojoj!
Vilken berg-och-dalbana! Minst sagt. Var ska jag börja?
I tisdags var det dags för intenrvju. Tjejen som kom verkade jätterar, bra, framåt och som en passande "fröken". Hon gav bra vibbar som min kollega S uttryckte det, det var S som fick intervjua henne och träffa henne. Bara hon, ingen annan. Sen var det så upp till S att bestämma om hon skulle få tjänsten eller om jag skulle vara kvar. S hade sån ångest över det valet. Hon visste att de måste välja in en utbildad "fröken" om de hittade en, men hon och mina andra kollegor ville så gärna ha mig kvar för de tycker att jag funkar så bra med dem, med barnen och vad gäller rutiner och allting. De ville helt enkelt ha mig kvar. Ni kan inte ana vad det värmer i hjärtat att få höra en sån sak. De tycker att jag ska utbilda mig för de tycker jag passar så bra som "fröken". Jag har tänket, blicken och den rätta personligheten för yrket säger dem, det är bara det teoretiska som fattas. Synd kan jag tänka. Va skönt om jag skulle vara utbildad, men jag känner inte alls att jag orkar sätta mig i en skolbänk i närmare 4 år till. Jag bara hoppas och håller tummarna stenhårt för att jag ska få hoppa in och vikariera en massa!
Nu åter till intervjun. S kände sig enormt taskig gentemot mig. Sa att jag alltid ställer upp och sen är det bra tack och adjö typ. Ja sa att hon inte alls behövde känna på det viset för jag vet vad de tycker om mig och det räcker. Sen vet jag såklart med mig att jag inte är en utbildad fröken som kan ta en riktig tjänst framför utbildade fröknar. Så ser det ut och det hajar jag. Jag är på det klara med att jag är en utomordentlig vikarie som de vill arbeta med. Det räcker. Långa vägar.
I tisdags blev det så bestämt att den nya tjejen skulle få tjänsten från och med måndag nästa vecka, det måste bli så eftersom hon är utbildad. Jättetrist tycker jag såklart men det har jag varit inställd på länge. Jag har sett varje ny dag som jag fått spendera där på förskolan som en ren bonus. Och uppskattat den som om den vore den sista. Jag trodde absolut inte att jag skulle bli så långvarig som jag nu blivit, 6 månader på samma avdelning. Lyckligt lottade jag!
Tidsagen efter arbetet var jag såklart ganska deppig... När jag lade mg till sängs i tisdags kunde jag inte hålla känlsor eller tårar borta, de bara vällde över mig. Det känns jättesvårt att behöva skiljas från dem alla bara sådär, på en sekund så blir allt över. Det går inte att slita bort band på det viset. Jag har ju knutit an till alla barnen och till personalen, de är min andra familj. Såklart man blir ledsen. Grät mycket i tisdagskväll. Hjalle lade sig ner och tröstade mig. Det kändes lite bättre och jag lyckades somna tillslut
Vaknade upp till onsdagen och den kändes lite trist... Dagarna och timmarna i sandglaset rinner sakta men säkert ut. Åkte till jobbet och klev in. Barnen kramar om och vill att jag ska vara med och rita med dem. Det är sportlov den här veckan och det är väldigt lugnt på förskolan, inte många barn alls. Lugnt och mysigt men jag kände såklart att jag skjulle vilja ha alla barnen omkring mig min sista dag, fredag. Men icke. Väldigt ledsamt...
Jag satte mig bredvid tejerna som ritade och jag kände tårarna komma. Det blev för mycket. Gick in på toaletten med mina redan så uppsvällda ögonen sen gårdagkvällen. På toalettten låste jag dörren och grät. Grät och grät och grät. Tyst men ändå med lika djup smärta. Jag var sååå ledsen. Kände panik över att min tillvaro i livet snart skulle till att brytas upp och helt förändras. Till det sämre...Jag skulle ju inte längre få vara kvar. Jag snörvlade klart, torkade mina ögon och gick ut från toan. I hopp om att ingen skulle märka att jag hade gråtit. Även fast jag så väl såg att det syntes på mig.
Dagen flöt på bra. Vi var till "Varggropen" och åkte pulka och madrasss. Barnen hade jättekul och jag och S har hunnit prata ganska mycket med varandra den här veckan eftersom det är vi som har jobbat tillsammans och det har varit lugnt på avdelningen. Våra andra två kollegor har sportlov lika som barnen. Men S och jag jobbar alltid- alltid vi två! Ingen av oss som vill vara ledig intehihi
Onsdagen gick förbi och jag slutade 14.30. Hjalle och jag åkte till Willy´s och storhandlade innan vi åkte hem för kvällen. Hjalle hade fått låna några filmer av sin kompis. Vi hade lite mys i onsdagskväll och kollade på filmen "The 40-year old virgin". Himla kul film faktiskt, den rekomenderas!
Idag vaknade vi upp vid 07:00-slumrade vidare till 7:30. Vi klev upp och klädde på oss och skulle åka iväg. Enda problemet var att bilen vägrade starta-heldöd. Provade att knuffa igång den men absolut inget hände. Ringde tillsist pappa efter några misslyckade försök med att knuffa igång bilen. Pappa skulle komma så snart han ätit sin frukost. Hjalle hoppade på bussen till kontoret och jag väntade ca 40 minuter på pappa. Vilken lycka när han dök upp. Som tur var började inte jag förrens 10:45 idag så det var "rätt" dag för bilen att strula om man ser det positiva i det hela iafhaha
Pappa försökte starta bilen med hjälp av startkablar men inget hände. Konstaterade snabbt att batteriet var helt dött. Vi fick bogsera hem min bil. Men efter en kort bit provade vi att starta igång bilen när vi bogserade och det lyckades! Så jag kunde köra gamla skogsvägen hem till Sandviken även fast bilen höll på att lägga av några ggr. Men jag lyckades växla ner, gasa till och få igång den igen. Men när vi så var i Sandviken och hade kommit till korsningen vid stallet så dör bilen totalt och lämnar mig ståendes mitt i korsningen! Kul. Not! Pappa och jag knuffade över bilen till andra sidan vägen och därifrån bogserade vi hem den igen. Pappa provade att byta batteri och då funkade bilen som smort igen. Tur att det bara var batteriet som det var fel på och inget allvarligare.
Tack, snälla rara söta pappa för all hjälp!
När jag satt i bilen då pappa bogserade ringde min mobil. Det var arbetsförmedlingen som ringde. De sa att en kollega på "vaktbolaget" jag jobbar på hade rapporterat till Arbetsförmedlingen att jag hade tackat nej till arbete som de hade erbjudit mig sa hon i luren. Jag blev totalt chockad och förstod ingenting. Varför skulle han göra så? Jag förklarde för henne att jag visst jobbade kvar och att jag jobbade på dagis också och tagit några vaktpass i mars för att få upp timmarna lite. Jasså jobbar du på dagis också sa hon, det kanske inte han visste om? Men då är det inga problem sa Ams-tanten när jag fått förklara mig hur läget låg till. Jag skulle inte oroa mig över något. Jag var grön. Förbannad som fan ringde jag upp till kontoret och bad att få prata med "tjallaren" M på företaget. Men han var såklart inte där och jag hamnade i luren med sekreteraren. Hon hade fått ett samtal från tanten jag pratade med på AMS. Tanten där hade förklarat att jag var "grön" typ. Och sekreteraren sa till mig att M hade gjort ett misstag och att jag inte alls skulle varit med på den listan. Vilken jävla lista tänkte jag då?? Vad i helvete är det som pågår? Varför har mina kollegor helt plötsligt börjat anmäla oss till Ams om vi tackar nej till jobb ibland? Har aldrig hänt förut och nu känns det jävligt olustigt rent ut sagt. Jag är bara behovsanställd och har då rätt att tacka nej till jobb om man inte kan. Jag fattar bara inte vad den här "anmälningslistan" har kommit ifrån. Ingen lust att jobba kvar har jag och det känns pissigt att veta att de typ anmäler en. Varför då liksom? Vi är ju arbetskollegor och jobbar tillsammans. Bra stämning på jobbet liksom. Skulle inte tro det.
Skitpiss på det och fattar ingenting...
Kom till dagis till 10:45 idag och det var lugna gatan. 8 barn idag. Rätt lugnt det! Jag satte mig ner för att dokumentera lite. Lunchen kom rätt fort då jag började så sent idag. Potatisbullar. Blä! Verkligen blä!!!
Efter lunch gick vi ut. Eller inte jag. Jag satt kvar inne och dokumeterade i barnens pärmar med bilder och teckningar och sånt-portfolio. En flicka fick vara inne med mig för hon hade visst gjort illa foten ordentligt-någon som råkat trampa på den. Hon och jag satte oss i en soffa och läste en bok. Flickans mamma kom snart och hämtade henne-de skulle till doktorn. 13:30 kom barnen in och S berättade för mig den otroligt glada nyheten - JAG FÅR STANNA KVAR PÅ DAGIS!!!!!!!! Jag får till och med stanna kvar på samma avdelning. Så på nåt sätt fick jag inte tjänsten men jag fick den ändå på nåt vis. Lyckligt lottad som få! De hade pusslat runt lite och bestämt att den nya tjejen som från början skulle ta över min tjänst skulle få börja på en annan avdelning istället där en heltidstjänst skulle gå på mamma-ledighet om 2 veckor. Den nya fröken ska alltså börja där, hon som ska gå på mamma-ledighet om 2 veckor är inne och jobbar på min avdelning de 2 veckorna sen går hon hem. Och om 2 veckor får då alltså jag komma tillbaka till min kära avdelning igen!!! Snacka om barg-och-dalbana!
Men så lyckades det alltså bli tillsut och jag känner mig så djupt lycklig, ni kan inte ana. Jag får vara ledig lite i 2 veckor och sen kommer jag tillbaks till mina underbar barn. Ååååhhhh....så lycklig att jag kan börja gråta, men såå glad! Min dag som ni förstår avslutades väldigt brahihi
Slutade 16:00 och gick hem till mamma och pappa med ett leende på mina läppar. Och jag som har köpt hejdå-presenter till fröknar och till barnen-eller avdelningen rättare sagt. Men jag ska ge dem presenterna ändå img! Fast det blir ju ingen hejdå-present! Bara en Vi ses snart-present! Låter mycket bättre!
Jag kunde köra hem med min bil. Pappa hade varit och köpt nytt batteri och den går finemang nu! Hämtade upp Hjalle 17:15 och vi åkte hem. Fortfarande ljust ute 17:30-himla underbart.. Hemma blev det till att slå in presenter-jag nynnade glatt och förstår att jag inte kommer att somna gråtandes inatt.
Hjalle och jag har ätit mat och kollat på filmen SAW 2-helt skruvat vidrig och äcklig men jäkligt bra.
Nu har jag suttit och skrivit så länge så nu måste jag runda av. Ska gå ner till affären och köpa lite glass att bjuda barnen på img.
Sen har jag en 2-veckors semester som jag verkligen kan och ska njuta av då jag vet säkert att jag är tillbaka som fröken Anna på mitt kära dagis om 2 veckor igen igen!!!!!
Lyckligare än jag kan ingen vara i just denna stundler.
Vilken berg-och-dalbana! Minst sagt. Var ska jag börja?
I tisdags var det dags för intenrvju. Tjejen som kom verkade jätterar, bra, framåt och som en passande "fröken". Hon gav bra vibbar som min kollega S uttryckte det, det var S som fick intervjua henne och träffa henne. Bara hon, ingen annan. Sen var det så upp till S att bestämma om hon skulle få tjänsten eller om jag skulle vara kvar. S hade sån ångest över det valet. Hon visste att de måste välja in en utbildad "fröken" om de hittade en, men hon och mina andra kollegor ville så gärna ha mig kvar för de tycker att jag funkar så bra med dem, med barnen och vad gäller rutiner och allting. De ville helt enkelt ha mig kvar. Ni kan inte ana vad det värmer i hjärtat att få höra en sån sak. De tycker att jag ska utbilda mig för de tycker jag passar så bra som "fröken". Jag har tänket, blicken och den rätta personligheten för yrket säger dem, det är bara det teoretiska som fattas. Synd kan jag tänka. Va skönt om jag skulle vara utbildad, men jag känner inte alls att jag orkar sätta mig i en skolbänk i närmare 4 år till. Jag bara hoppas och håller tummarna stenhårt för att jag ska få hoppa in och vikariera en massa!
Nu åter till intervjun. S kände sig enormt taskig gentemot mig. Sa att jag alltid ställer upp och sen är det bra tack och adjö typ. Ja sa att hon inte alls behövde känna på det viset för jag vet vad de tycker om mig och det räcker. Sen vet jag såklart med mig att jag inte är en utbildad fröken som kan ta en riktig tjänst framför utbildade fröknar. Så ser det ut och det hajar jag. Jag är på det klara med att jag är en utomordentlig vikarie som de vill arbeta med. Det räcker. Långa vägar.
I tisdags blev det så bestämt att den nya tjejen skulle få tjänsten från och med måndag nästa vecka, det måste bli så eftersom hon är utbildad. Jättetrist tycker jag såklart men det har jag varit inställd på länge. Jag har sett varje ny dag som jag fått spendera där på förskolan som en ren bonus. Och uppskattat den som om den vore den sista. Jag trodde absolut inte att jag skulle bli så långvarig som jag nu blivit, 6 månader på samma avdelning. Lyckligt lottade jag!
Tidsagen efter arbetet var jag såklart ganska deppig... När jag lade mg till sängs i tisdags kunde jag inte hålla känlsor eller tårar borta, de bara vällde över mig. Det känns jättesvårt att behöva skiljas från dem alla bara sådär, på en sekund så blir allt över. Det går inte att slita bort band på det viset. Jag har ju knutit an till alla barnen och till personalen, de är min andra familj. Såklart man blir ledsen. Grät mycket i tisdagskväll. Hjalle lade sig ner och tröstade mig. Det kändes lite bättre och jag lyckades somna tillslut
Vaknade upp till onsdagen och den kändes lite trist... Dagarna och timmarna i sandglaset rinner sakta men säkert ut. Åkte till jobbet och klev in. Barnen kramar om och vill att jag ska vara med och rita med dem. Det är sportlov den här veckan och det är väldigt lugnt på förskolan, inte många barn alls. Lugnt och mysigt men jag kände såklart att jag skjulle vilja ha alla barnen omkring mig min sista dag, fredag. Men icke. Väldigt ledsamt...
Jag satte mig bredvid tejerna som ritade och jag kände tårarna komma. Det blev för mycket. Gick in på toaletten med mina redan så uppsvällda ögonen sen gårdagkvällen. På toalettten låste jag dörren och grät. Grät och grät och grät. Tyst men ändå med lika djup smärta. Jag var sååå ledsen. Kände panik över att min tillvaro i livet snart skulle till att brytas upp och helt förändras. Till det sämre...Jag skulle ju inte längre få vara kvar. Jag snörvlade klart, torkade mina ögon och gick ut från toan. I hopp om att ingen skulle märka att jag hade gråtit. Även fast jag så väl såg att det syntes på mig.
Dagen flöt på bra. Vi var till "Varggropen" och åkte pulka och madrasss. Barnen hade jättekul och jag och S har hunnit prata ganska mycket med varandra den här veckan eftersom det är vi som har jobbat tillsammans och det har varit lugnt på avdelningen. Våra andra två kollegor har sportlov lika som barnen. Men S och jag jobbar alltid- alltid vi två! Ingen av oss som vill vara ledig intehihi
Onsdagen gick förbi och jag slutade 14.30. Hjalle och jag åkte till Willy´s och storhandlade innan vi åkte hem för kvällen. Hjalle hade fått låna några filmer av sin kompis. Vi hade lite mys i onsdagskväll och kollade på filmen "The 40-year old virgin". Himla kul film faktiskt, den rekomenderas!
Idag vaknade vi upp vid 07:00-slumrade vidare till 7:30. Vi klev upp och klädde på oss och skulle åka iväg. Enda problemet var att bilen vägrade starta-heldöd. Provade att knuffa igång den men absolut inget hände. Ringde tillsist pappa efter några misslyckade försök med att knuffa igång bilen. Pappa skulle komma så snart han ätit sin frukost. Hjalle hoppade på bussen till kontoret och jag väntade ca 40 minuter på pappa. Vilken lycka när han dök upp. Som tur var började inte jag förrens 10:45 idag så det var "rätt" dag för bilen att strula om man ser det positiva i det hela iafhaha
Pappa försökte starta bilen med hjälp av startkablar men inget hände. Konstaterade snabbt att batteriet var helt dött. Vi fick bogsera hem min bil. Men efter en kort bit provade vi att starta igång bilen när vi bogserade och det lyckades! Så jag kunde köra gamla skogsvägen hem till Sandviken även fast bilen höll på att lägga av några ggr. Men jag lyckades växla ner, gasa till och få igång den igen. Men när vi så var i Sandviken och hade kommit till korsningen vid stallet så dör bilen totalt och lämnar mig ståendes mitt i korsningen! Kul. Not! Pappa och jag knuffade över bilen till andra sidan vägen och därifrån bogserade vi hem den igen. Pappa provade att byta batteri och då funkade bilen som smort igen. Tur att det bara var batteriet som det var fel på och inget allvarligare.
Tack, snälla rara söta pappa för all hjälp!
När jag satt i bilen då pappa bogserade ringde min mobil. Det var arbetsförmedlingen som ringde. De sa att en kollega på "vaktbolaget" jag jobbar på hade rapporterat till Arbetsförmedlingen att jag hade tackat nej till arbete som de hade erbjudit mig sa hon i luren. Jag blev totalt chockad och förstod ingenting. Varför skulle han göra så? Jag förklarde för henne att jag visst jobbade kvar och att jag jobbade på dagis också och tagit några vaktpass i mars för att få upp timmarna lite. Jasså jobbar du på dagis också sa hon, det kanske inte han visste om? Men då är det inga problem sa Ams-tanten när jag fått förklara mig hur läget låg till. Jag skulle inte oroa mig över något. Jag var grön. Förbannad som fan ringde jag upp till kontoret och bad att få prata med "tjallaren" M på företaget. Men han var såklart inte där och jag hamnade i luren med sekreteraren. Hon hade fått ett samtal från tanten jag pratade med på AMS. Tanten där hade förklarat att jag var "grön" typ. Och sekreteraren sa till mig att M hade gjort ett misstag och att jag inte alls skulle varit med på den listan. Vilken jävla lista tänkte jag då?? Vad i helvete är det som pågår? Varför har mina kollegor helt plötsligt börjat anmäla oss till Ams om vi tackar nej till jobb ibland? Har aldrig hänt förut och nu känns det jävligt olustigt rent ut sagt. Jag är bara behovsanställd och har då rätt att tacka nej till jobb om man inte kan. Jag fattar bara inte vad den här "anmälningslistan" har kommit ifrån. Ingen lust att jobba kvar har jag och det känns pissigt att veta att de typ anmäler en. Varför då liksom? Vi är ju arbetskollegor och jobbar tillsammans. Bra stämning på jobbet liksom. Skulle inte tro det.
Skitpiss på det och fattar ingenting...
Kom till dagis till 10:45 idag och det var lugna gatan. 8 barn idag. Rätt lugnt det! Jag satte mig ner för att dokumentera lite. Lunchen kom rätt fort då jag började så sent idag. Potatisbullar. Blä! Verkligen blä!!!
Efter lunch gick vi ut. Eller inte jag. Jag satt kvar inne och dokumeterade i barnens pärmar med bilder och teckningar och sånt-portfolio. En flicka fick vara inne med mig för hon hade visst gjort illa foten ordentligt-någon som råkat trampa på den. Hon och jag satte oss i en soffa och läste en bok. Flickans mamma kom snart och hämtade henne-de skulle till doktorn. 13:30 kom barnen in och S berättade för mig den otroligt glada nyheten - JAG FÅR STANNA KVAR PÅ DAGIS!!!!!!!! Jag får till och med stanna kvar på samma avdelning. Så på nåt sätt fick jag inte tjänsten men jag fick den ändå på nåt vis. Lyckligt lottad som få! De hade pusslat runt lite och bestämt att den nya tjejen som från början skulle ta över min tjänst skulle få börja på en annan avdelning istället där en heltidstjänst skulle gå på mamma-ledighet om 2 veckor. Den nya fröken ska alltså börja där, hon som ska gå på mamma-ledighet om 2 veckor är inne och jobbar på min avdelning de 2 veckorna sen går hon hem. Och om 2 veckor får då alltså jag komma tillbaka till min kära avdelning igen!!! Snacka om barg-och-dalbana!
Men så lyckades det alltså bli tillsut och jag känner mig så djupt lycklig, ni kan inte ana. Jag får vara ledig lite i 2 veckor och sen kommer jag tillbaks till mina underbar barn. Ååååhhhh....så lycklig att jag kan börja gråta, men såå glad! Min dag som ni förstår avslutades väldigt brahihi
Slutade 16:00 och gick hem till mamma och pappa med ett leende på mina läppar. Och jag som har köpt hejdå-presenter till fröknar och till barnen-eller avdelningen rättare sagt. Men jag ska ge dem presenterna ändå img! Fast det blir ju ingen hejdå-present! Bara en Vi ses snart-present! Låter mycket bättre!
Jag kunde köra hem med min bil. Pappa hade varit och köpt nytt batteri och den går finemang nu! Hämtade upp Hjalle 17:15 och vi åkte hem. Fortfarande ljust ute 17:30-himla underbart.. Hemma blev det till att slå in presenter-jag nynnade glatt och förstår att jag inte kommer att somna gråtandes inatt.
Hjalle och jag har ätit mat och kollat på filmen SAW 2-helt skruvat vidrig och äcklig men jäkligt bra.
Nu har jag suttit och skrivit så länge så nu måste jag runda av. Ska gå ner till affären och köpa lite glass att bjuda barnen på img.
Sen har jag en 2-veckors semester som jag verkligen kan och ska njuta av då jag vet säkert att jag är tillbaka som fröken Anna på mitt kära dagis om 2 veckor igen igen!!!!!
Lyckligare än jag kan ingen vara i just denna stundler.
Kommentarer
Trackback